Dofter av sorg – finns dem?

Den här tiden på året har jag en förmåga att filosofera mera. Tänka på saker som jag inte vill tänka särskilt mycket om annars. Fåniga traditioner som Halloween (som den firas nu) tycker jag faktiskt inte alls om. Låt Allhelgonadagen och Dia de los muertos vara traditionella och ägna de åt det de ska ägnas åt, med respekt. Och jag ägnar mig åt de olfaktoriska aspekterna av sorg…

När man undersöker dofter så finns det flera som kan förknippas just med sorg, med bortgång i vissa doftkategorier, men det finns också lika många som inte alls är sorgliga per se, men har en förmåga att sätta igång dåliga minnen. Det är alla dessa som vi själva använder under jobbiga perioder i våra liv för att sedan koppla ihop dem med något negativt när vi känner de senare, ibland många år senare. Eller dessa som förknippas med någon vi saknar eller vill helst glömma (säg, du kommer fortfarande ihåg hur din crush i högstadiet doftade 😉 ). Hjärnan kan ta fram olfaktoriska minnen på nolltid om näsan skickar signaler om en viss redan känd doft. Precis som doften av nybakade kanelbullar kan tillkalla minnen från farmors kök så kan (i mitt fall) doften av Mexx Woman sätta igång min egen känslomässig berg-och-dalbana.

Jag kommer inte att skriva mycket om rökelse, om olibanum, som många förknippar med begravningar, särskilt i katolska kyrkan. För mig är sorgen förknippad med liljor, den typen av sorg som verkligen sätter spår, som förändrar någons liv, alla andra sorter av sorg känns på något vis marginella i jämförelse.

Jag skrev för ett tag sedan om parfymer med just liljenot, men i detta fall hade jag något helt annat i tankarna – det var påsk, påskliljor en masse och den soliga våren på ingång. Du får gärna klicka här och läsa om ”soliga” liljor här. Nu tar vi dessa vackra vita liljor och tittar på dem från helt annan vinkel. Årstiden till mötes.

Jag har valt tre dofter som enligt mig vinner alla möjliga pris i ”sorgsen doft”-kategorin. Den som jag vill ta upp först skakade om min åsikt om liljedofter. För den är inte som alla andra liljeparfym. Inte blommig, inte kvinnlig, inte damig. Den doftar begravning för mig. (Höjer du ögonbrynet nu? 😉 ). Vita nyklippta liljor i krispigt vit-gröna buketter. Kallt stengolv i kapellet, katafalk av vit marmor, ett spår av rökelse och vaxade träbänkar. Inget mörkt här, men ändå så oändligt sorgligt…och så oändligt vackert!

Alla dofter från parfymhuset Oriza L. Legrand är baserade och återskapade med hjälp av väldigt gamla recept (vi pratar om 1700-talet!), så gott som regelverket tillåter. Detta innebär att vissa ingredienser som IFRA-förbjudna råmaterial måste ersättas med aromakemikalier. Och det finns inget konstigt i detta. I Relique d’Amour känner jag väldigt tydliga toner av Iso E Super när alla dessa vackra, sorgliga ackorder sakta men säkert försvinner. Lite synd, men jag gillar Iso så jag tycker mycket om Relique d’Amour.

Men det är inte bara liljor som kan skapa en sorglig stämning med hjälp av doft. Den melankoliska klassikern från 1912, Guerlains L’Heure Bleue är en orientalisk, blommig blandning med pudriga undertoner och har en förmåga att förändra en trevlig höstpromenad i parken till insiktsfull filosofisk studie om livets förgänglighet. Jag förstår inte riktigt varför, men så är det bara. Hyacinth, iris, viol, heliotrop, mysk, nejlika och blomnejika, koriander, vetiver och lite till i en överflödande blandning. Tack och lov så sätter den sig senare med sin pudrig, träig och lite balsamisk bas med vanilj och tonka i och blir helt enkelt trevlig. Väldigt trevlig.

Tredje doft som jag vill ta upp idag är Christopher Sheldrakes skapelse för parfymhuset Serge Lutens. De Profundis. From the depths. Jag känner den minst av alla för jag kan inte hantera den särskilt bra. Det är en doft som är helt enkelt för mycket och jag känner någon sorts ångest av den. Den tillhör den kategorin av dofter som är intressanta (för den är det!), men kanske inte som parfym, inte som något man vill doftsätta sin hud med. Inte jag i alla fall. Men jag känner många som älskar den kompositionen och förstår att den kan upplevas som väldigt vacker. Det är en kall doft. Kall som en blöt gravsten och förfallna kryptor. Ensamhet. Framtidens slut. Vinden sprider ut snöresterna på fortfarande frusen mark, men det syns lite blyg grönska här och där. Grönskan, violdoften, lite rökelse som också finns här kan vara tilltalande, men när vi lägger krysantemum och doften av fuktig ”vinterjord” till… då blir det för mycket för mig.

De profundis är en symbol av ofantlig förtvivlan. Jag tror inte att jag har någonsin doftat på någon mer dramatisk doft…

Du kanske undrar varför gör man ens sorgliga dofter? Eller, nä, du undrar inte, du är en doftnörd och kan redan svaret. Om du inte känner dessa tre än så sitter du just nu och undrar var du kan hitta dem och kanske även sätter igång en sökning efter ett prov eller tre. Helt rätt! Det kanske inte blir några favoriter, men de är definitivt värda att känna. Och jag har inget filosoferande svar på frågan häruppe. Bara att dofter är känslor. Parfym är känslor. Alla möjliga känslor. Mer känslor åt folket!

Ta en droppe L’Heure Bleue och lyssna! ❤