Brittiska kungligheter från Grossmith London – Phul-Nana, Hasu-no-Hana och Shem-el-Nassim

Jag var lite rädd att ta tag i detta inlägg. Med min ganska prestigelösa approach till parfym (uhm 😀 ) känner jag mig en aning obekväm att skriva om ”kungliga” märken. Tänk om jag inte fattar storheten i dessa dofter? Tänk om jag missuppfattar kompositionen och lägger i alldeles för mycket egna åsikter och känslor som kan ju vara helt fel?

Och det skulle inte störa mig någonstans om det skulle handla om någon medelmåttig doft, men om jag pga min ignorans missar och dissar någon diamant? Eller missuppfattar det makalösa kulturhistoriska värdet i doften? Fan, det hade varit trist. Men ved ni vad? Jag känner mig lite kaxig idag och ska fanimej dyka lite i dofter som skriker STOP, HALT! till mig och ta tag i dessa ändå. Hela den bloggen handlar ju om mina, nomen omen, subjektiva parfymrecensioner. Och ja, jag har ju lite koll på parfymer ändå. Väl? 😀

Parfymkonst är otroligt personlig. Den kräver nära kontakt med mottagaren, den kräver tillit. Varje kontakt med skapelsen är ju som en sorts löfte: Kom, jag ska krama dig, jag ska värma dig med min inre värme och dela med dig min styrka, jag ska inte lämna dig ensam när du inte vill det, men jag ska lämna dig ifred utan tjafs när vårt förhållande tar slut. Och precis som i våra kärleksliv – vi gör lite konstiga val ibland, vi parar oss ihop med människor som inte klickar ihop med oss i längden och vi använder dofter som sitter på oss som mest otympliga, felsydda kläder. Men på något sätt är det svårt att säga adjö, att avbryta relationen och ta av den skon som skaver för vi känner ju någonstans innerst inne att den är så otroligt, otroligt vacker!!!

img_5388-1

Grossmith London

Men till saken. Grossmith. Ett märke med en otrolig lång historia som återupplivades för ett par år sedan (2009) efter en lååång hibernation.

Grossmith kommer från England och let’s say: brittarna är inte särskilt väletablerade på parfymkartan. Frankrike, Italien – absolut. Men vi hoppar inte av glädje och förväntan när vi tänker på brittiska parfymer. Men det finns en del klassiska, högkvalitativa parfymhus som lyckades ta sig igenom historiens stormar med stil (tänk Yardley, Penhaligon’s, Atkinsons, Floris eller Creed). Ibland var historien nådig och hjälpte till att överleva krig och kris, men ibland försvann dessa för att återkomma med nya tag och nya idéer många år senare.

Grossmith var en av de största och mest lyxiga kosmetikatillverkare i 1800-tals England. John Grossmith startade sitt företag 1825 i London och tillverkade parfym, tvål och andra väldoftande kosmetiska produkter. Under sina första 100 år har Grossmith London blivit en symbol av klass och hög kvalité i brittiskt parfymeri. Både i England, men också utanför dess gränser. De tillverkade produkter för kungligheter i Storbritannien, Grekland, Spanien mm. Runt 1940 dog familjens arvingar ut och företaget gick i konkurs. Nya ägare gjorde några återupplivningsförsök på 70- och 80-talet, men utan någon spektakulär succé.

Men i 2009 Simon Brooke upptäckte att han är barnbarnsbarnbarnsbarn (gotta love swedish! 😀 ) till John Lipscomb Grossmith, hittade gamla recept, tog kontakt med Roja Dove och efter detta möte bestämde han sig att satsa allt han hade på det nya Grossmith London. Lång historia kort ;).

Först ut var The Classic Collection med exotiska namn – Hasu-no-Hana, Phul-Nana och Shem-el-Nessim. Familjen Brooke, Roja Dove och ett par parfymörer från franska Robertet (bl.a. Richard Melchio) reproducerade de klassiska kompositionerna tack vare upphittade skrifter och antika parfymprover. Och visst, man använde gaskromatograf, försökte återskapa de ingredienserna som inte längre fanns på marknaden eller ersatt dem med dessa som efterliknade originalet. Vilket projekt!

 

De snålade inte på design, absolut inte på innehållet och första kunder började poppa upp: oljeprinsar från Persiska viken, ryska nouveau riche och sedan mer vanliga Harrod’s besökare. Efter några år finns Grossmith lite här och där till betydligt mer överkomliga priser (men definitivt i det övre spannet). Sedan blev det dags för The Royal Collection dedikerad den kungliga familjen: Betrothal och Diamond Jubilee Bouquet. När även dessa visade sig vara säljbara 😉 så satsade familjen Brooke på ett nytt koncept: Black Label Collection med klassiska kompositioner som Saffron Rose eller Golden Chypre. Många märken hittar på historier om deras påstådda ädla ursprung (Creed), men Grossmith är faktiskt helt autentiskt, deras arbete med de klassiska kompositionerna och de helt nya bekräftar det också.

The Classic Collection är som en tidsresa till 1800-talet. Som en olfaktorisk tidsmaskin. 1800-talet var chyprernas storhetstid och det är väldigt tydligt i dessa tre kompositioner. Alla tre: Phul-Nana, Hasu-no-Hana och Shem-el-Nessim är just blommiga chyprer (chyprar? 😀 ) skapade på liknande sätt: först en fruktkorg fylld med citrusfrukter, sedan en klassisk och lite exotisk blombukett av jasmin, ros, iris och ylang -ylang (extra ros och geranium i Phul-Nana) och slutligen en träig bas – obligatorisk en massa ekmossa eller patchouli, sandelträ, vetiver och benzoin, till och med lite vanilj. Det absolut inte innebär att dofterna är identiska, men man måste erkänna att klassisk parfymeri på den tiden hade inte sådär värst mycket mer att erbjuda. Classic Collection är därför mycket sammanhängande. Dessa tre dofter är väldigt annorlunda jämfört med dagens trender och det är precis det som är deras otroliga styrka! En känsloladdad styrka på en bädd av melankoli och klassisk skönhet. Och så visar de på bästa möjliga sätt hur parfymer doftade för 100 år sedan.

img_5392

Grossmith London, Phul-Nana

Phul-Nana – namnet översätts till ”en vacker blomma”, men Phul-Nana är definitivt en doft som stryker oss mothårs och småflinar samtidigt. Det finns ett läderackord här, en skugga av rökta plommon. Den glittrar och gnistrar först för att sätta sig tungt på huden direkt efter. Tuberosen är praktiskt taget omärkbar och inte överväldigande. På grund av sin örtighet och aromatisk grönska är det en blandning mellan chypre och fougere. Och helheten upplevs lite som någon sorts vägskylt mot Shalimar.

img_5391

Grossmith London, Hasu-no-Hana

Hasu-no-Hana öppnas med ett vackert och fräscht citrusintro, den visar subtilt sitt blommiga hjärta och avslutas med en varm, något torr träig finish med en del ceder och ekmossa. Det är en riktig, klassisk chypre. Jag är inte riktigt där än… 😉

Slutligen Shem-el-Nessim, en orientalisk del av kollektionen. Den ligger också ganska långt ifrån det vi kallar för orientaliska dofter idag. Kärnan i kompositionen består av florentinsk iris omgiven av den klassiska blombuketten jag redan nämnde ovan. Doften avslutas mjukt, varmt och sensuellt tack vare vaniljen, heliotrop och mysken. Kanske en favorit i kollektionen, men jag kan inte riktigt bestämma mig då alla är vackra, intressanta och på något sätt liknar varandra. Men jag älskar ju iris…

Alla tre klassikerna är förvånansvärt välbalanserade och trots sitt tydliga retrokaraktär överväldigar inte, vilket antagligen beror på högkvalitativa ingredienser som Robertet är känt för. Det är utan tvekan utomordentligt skickligt parfymhantverk baserat på visioner om den mest trogna hängivenheten till historiska parfymer. Chapeau bas!

 

Tillhör du den gruppen av parfymentusiaster som satsar mest på klassiska kompositioner? Vilka tycker du mest om?

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: