Jag sitter här och funderar lite över hur otroligt kommersialiserad har konsten blivit. Hur den anpassas, klipps och sys om för att tillfredsställa den köpsugna kundmassan. Ja – här pratar vi om kunder, inte konnässörer, inte finsmakare. Just kunder.
Mina slutsatser är inte alls innovativa på något vis. Att sprida kultur är lika med att kommersialisera kultur, göra den antagbar och lättare att svälja. Exakt samma princip gäller dofter – D&G Light Blue kommer alltid att dra sin ’’igenkänningssvans’’ efter sig.
En random människa gör sina val med hjälp av sin plånbok och kreditkort, väljer konstigheter framför konst, väljer saker som är begripliga för ovana ögon, öron och näsor. Vi, människodjur, har en tendens att välja de enklare vägarna och det är inget konstigt egentligen. Kom ihåg bara att marknadsförare är väl medvetna om det.
Just det, marknadsförare som vet så mycket om våra små synder… Marknadsförare som skapar trender och behov, som vet att ’’50 shades of Grey’’ säljs bättre än Alice Munros ’’Kärlek, vänskap, hat’’, att (för att återkomma till min älsklingskonst) de historiska, mest populära, banbrytande dofter som Chanel no.5, YSL Opium, Jean Patous Joy eller Robert Piguets Fracas skulle inte ha chans på massmarknaden numera. De är för svåra. Alltför krävande.
Det är därför 1 Million fortfarande säljs så bra, därför Zlatans gubbvätska lämnar butikshyllor i samma takt och mängd som Lingongrova lämnar ICA-butiker i kundernas kassar.
De är likeable, de är lätta att tycka om. Kvalitet, originalitet och andra viktiga egenskaper spelar ingen roll om man kan dofta som alla andra grabbar i nian, eller alla andra grabbar på IT-avdelningen.
När jag doftar på den klassiska Femman (som hade sin premiär för 95 år sedan!) plågar jag mig med tanken att sådan komposition skulle inte ens ha en chans att få stå på parfymeriernas hyllor om den lanserades nu. Det är ju legenden som säljer här. Btw, visste ni att Femman är kallad för le monstre , ett monster, i parfymbranschen? Den säljs årligen för en summa av 200 000 000 Euro. Två hundra miljoner. Euro.
Den skulle eventuellt klassas som nisch-parfym, det är ju bara där det finns utrymme för konst. Den udda, den annorlunda. Som säljs i nischen, som frigörs från marknadsförarnas diktatur.
Trots samhällets homogenisering , trots att utbildningsnivå ökar, trots den fria tillgången till kultur – ingenting har förändrats. Finkultur och kvalitativa dofter uppskattas inte av alla. Men, ärligt talat, det är inte obligatoriskt att förstå opera, inte obligatoriskt att förstå dofter heller.
Men tänk vilken fantastisk värld vi missar om vi inte vågar kika in där vi inte känner oss hemma?
Bottega Olfattiva Doftkonst och blogg 