Jag tror jag befinner mig någonstans mitt i den röda vågen som stör mig varje gång jag stannar för att testa något från den inbjudande gröna skålen.
Wind Heat. Wind what?!
Man skulle kunna tro att The House of Oud tar ut svängarna och bjuder på någon kaxigare doft. Wind Heat passar dock fint till Britt-Maries gråa klänning hon bar 1997 på Birgittas begravning.

Den är fräsch åt det pojkaktiga hållet – en massa mysk, rosé peppar, någon billigtdoftande blommighet (kollade på Fragrantica – det sägs att det är freesia och pion, men… nä, usch!). Det måste vara ett av hundratals färdiga syntetiska blommiga ackorder, men jag kan inte lista ut vilket. Inget wowza i alla fall.
Märkets flakonger ser ganska imponerande ut. Men do not let’em fool you! De känns väldigt billiga och plastiga i verkligheten.

Det sägs också att denna komposition har läder i sig. Jag äger både läderparfymer, syntetiska läderackord i olika utföranden, har testat massor av läderkompositioner och säger: stennej! Billigt, ofint, osofistikerat, obra!
Ingen wind, ingen heat. Och allt känns lika elegant som något från Zlatan eller annan Ronaldo. Boring.






Lämna ett svar