”Blanc Poudre. A powder white sensation.
Originally inspired by French porcelain, this scent creates the feel and sensation of pure, white powder. A light floral and luminescent breeze passes over a cloud of fine, powdery whiteness. It’s apparent air of naked innocence, nuanced by an underlying warm, sensuality.
♂ A New Romantic
♀ Venus forever
A Floral Bouquet
Cotton Flower . Rice Powder
White Musk . Vanilla . Sandalwood”
En nyhet idag (Blanc Poudre släpptes i slutet av 2018). Den beskrivningen! Och den bilden! Förväntningarna var skyhöga, jag darrade nästan av upphetsning och förväntan. Jag hade hoppats på ett vackert puder med en diskret mineralisk ton och lätt, vacker vit mysk. En såndär sovdoft, mysdoft. Fluffiga sängkläder fyllda med finaste dun och ljusrosa, mjuka plädar, ja, åt det hållet. Jag kan ju lita på min förmåga att ”känna” en doft genom att läsa om den och dess ingredienser. Eller? Det var jag helt övertygad om, till idag.
Jag gör det sällan. Jag erkänner sällan att jag hade fel 😉 och jag skriver sällan om dofter som inte platsar under kategorin ”bra grejs” här på bloggen, sådär kortfattat. Men idag känner jag mig lurad. Jag känner mig ledsen. På riktigt!
James Heeley, en näsa som skapade bland annat moderna klassiker som Cardinal (läs här), sagolikt vackra Iris de Nuit, ubermoderna Menthe Fraiche, mystiska Phoenicia och jetsettiga Sel de Marin. Han har svängt i fel gränd, hans inre GPS lurade honom som David Copperfield brukade lura oss under sina bästa år.
För istället av någon lyxig puderdoft så får jag en blöt och trasig keramisk kanna med blomtryck på. Fuktig vit lera alltså, fuktigt gips, den typen. Med en lätt och intetsägande blommig touch och syntetiskt sandelträ i botten. Typ sandalore, mysore acetate, ebanol, amyris? Inget fel på dem ingredienserna per se, men i den kombinationen bidrar de inte med något positivt tyvärr.
Öppningen bjuder på något helt annat, inte heller positivt – man möts av söta violpastiller och godisaktiga, inte särskilt förtjusande toner av en tjock plastpåse av den glansiga sorten, ni vet. Den effekten försvinner efter en kvart, violpastillerna är uppätna av den trasiga kannan. Jag vill ha min efterlängtade lyxiga pudrighet!!! För i Blanc Poudre hittar man inget classy, det är inte den pudrighet som Equistrius, inte som Villoresis Teint de Neige, absolut inte som Chanels sofistikerade No.19, men en sån där meningslös pudrighet är det. Så jävla synd!
Jag väntar med spänning på Luca Turins uttalande kring denna, han som verkar gilla Heeleys kompositioner väldigt mycket. Du kan inte lura oss nu, Luca! 😀
Bottega Olfattiva Doftkonst och blogg 
1 kommentar