Rituals – Elixir d’Orient och Voyage en Inde

Efter nästan hel vecka med Mendittorosa Sogno Reale fick jag en craving för orientaliska, varma dofter (har det något med snöfallet att göra månntro?). Det är för visso inget nytt när det gäller mig (hohoho! 😉 ), men den här gången tog jag upp något som jag fått som pressprov för ett tag sedan och inte testat på länge. Snabbsniff i butiken ger mig bara ett hum om doften och det räcker ju inte till parfymnörden!

Märket Rituals… startades år 2000 av Raymond Cloosterman i Holland och specialiserades i naturlig hudvård, rökelse och rumsdofter. Offerten blev bredare under åren och senare tillkom det handdukar, morgonrockar eller ekologiska tesorter. Det senaste tillskottet är parfymer, enligt märket gjorda av ekologiska ingredienser och essenser samt organisk alkohol. Bakom dofter står det parfymörer som Jean-Pierre Bethouart (Sonia Rykiel, Cinq Mondes, Versace mm.), Vincent Schaller (Le Labo, Collistar, Baldessarini mm), Catherine Selig och Jean-Michel Zenhausern från Rituals, Christianne Plos (Lalique, Esprit), Francois-Raphael Balestra (Rituals) och Fabrice Pellegrin (Aedes de Venustas, Agonist, Diptyque, By Kilian, Jo Malone mm.).

Elixir d’Orient och Voyage en Inde. Båda dofterna är ytterligare ett bevis på att i den moderna parfymerin är det inte längre så att dofter byggs på tre nivåer (topp-, mellan- och basnoter). Ibland funkar det, ibland inte. Jag har inget emot dofter-kameleonter men uppskattar de linjära också. Dessa säkra skapelser är stabila under hela resan och bjuder på inga oväntade svängar. Det kan vara tråkigt, absolut, men ibland behövs det något som vi kan lita på doftmässigt också…

På vänster handled – Elixir d’Orient. Första intrycket skriker nästan med skarp rökelse (olibanum eller även hojari) och kryddor. Närmare peppar – nymalen svartpeppar och kardemumma. Plus något syntetiskt som jag inte riktigt kunde dechiffrera. Öppningsfasen går över relativt fort för att göra plats för doftens söta hjärta (och det visar sig sedan vara basen samtidigt…). En varm men diffus träig ton spökar i bakgrunden. Med det som känns mest efter ca 30 minuter är ett stort, allomfattande ackord som blockerar allt annat med kraftiga, breda vingar. Något som skulle efterlikna amberackordet, eller? Olibanum borta, svartpeppar ligger i ett hörn och piper miserabelt.  Något syntetiskt som påminner mig om en doftande plastpåse av den där gummiaktiga sorten, fan, jag vet att jag gör konstiga jämförelser ibland, men det känns precis så. En tjock, mjuk, gummiaktig plastpåse (tros- och kalsongpåse typ) där någon duschkräm eller schampo har läckt i. Nä, det blir ingen kärlek mellan oss. Btw, hållbarhet på mästernivå.

På höger handled – Voyage en Inde. En helt annan historia. Här hittar vi styrka, sensualitet och någon sorts fyllighet. Som en vacker, kurvig och exotisk magdansös. Djupa toner av amberackordet tillsammans med en torr patchouli (utan jordkällarnyanser) skapar den smått erotiska känslan (superfin kvällsdoft, ta inte den till kontoret! 😉 ) som bara fördjupas av jasmin, mycket jasmin. En stor bukett av jasmin som står i en vas på bordet i starkt eftermiddagsljus och sprider doft. Såpass. Mer komplicerat än så är det inte, det räcker liksom. Voyage en Inde är ganska linjär och stabil, förändrar sig inte särskilt mycket på huden. Blommorna är kanske mer tydliga i senare fasen med någorlunda vaniljig söt ton. Superhållbar den också – en, två sprutt räcker hela kvällen/natten lång.

Jag gillar parfymflaskor från Rituals – tunga, stiliga, i fina nyanser. 50ml flaskor ligger så bra i handen. För att inte nämna de superpraktiska små pluttar i resestorlekar. Mest av allt gillar jag priser – annorlunda, utstickande dofter till plånboksvänliga priser gillar väl alla? Och på tal om alla – båda dofterna är enligt mig definitivt unisex, men Voyage en Inde endast för herrar som inte är rädda för blommor i parfym.