Moko Maori – Gri Gri. Parfym för tatuerad hud.

Va? Vadå Mokomaorigrigri? Vadå speciell parfym för tatuerad hud? 😉 Ja, så ser Gri Gris koncept ut. Gri Gri for tattooed skin. I serien som Anais Biguine skapade i 2016 finns det än så länge 4 dofter, alla lika udda kan jag säga.

Jag har tittat på Moko Maori länge. Det var en av väldigt få kompositioner som jag inte kunde visualisera någon överhuvudtaget olfaktorisk bild i mitt huvud alls. För om man läser doftnoterna (Tussock Grass, New Zealand Flax, Fern, Kowhai, Manuka, Lichen, Kanuka) så det enda jag kan tänka är ett stort WHUUUT? Det enda jag känner igen är Manuka, men den Manuka honungen jag känner stinker ju rätt så friskt om jag ska vara ärlig och här finns inte den icke önskvärda nyans alls.

Men nu är tiden kommen, den ligger här i min trygga famn och jag fick chansen att testa den i samband med en utförsäljning. Dyrt jäkla blindköp blev det, men YOLO. Eller? Eeehh… 😀

Var kommer namnet ifrån?

Naturligtvis från traditionell maorisk tatueringskultur. Maorierna är Nya Zeelands urinvånare och har ett unikt sätt att uttrycka sitt kulturarv och identitet genom just tatueringar som heter tā moko. Den unika tatueringskonsten avspeglar personliga historier och anor (whakapapa). Förr i tiden var det en viktig kännetecken för social rang, kunskap och skicklighet. Man kunde även signalera att man är redo att gifta sig.

Enligt traditionen män fick moko på sina ansikten, skinkor och lår. Kvinnor fick en sorts permanent make up på läpparna och hakor. Ibland kan man också se moko på andra delar av kroppen – på pannan, nacken, ryggen, magen och vaderna. Dessa konstverk och maorisk natur och kultur inspirerade Anais Biguine att skapa den annorlunda doftlinjen. Därför har vi väldigt många lokala ingredienser i Gri Gri.

Men hörrni, det är en upplevelse, den fina Maori. Det är en doft av styrka, inre och yttre sådan. En rejäl powerdoft. Det är en doft av en vit skjorta, välstruken, nytvättad och behandlat med lyxigt sköljmedel som kastats på en fuktig klippa vid havet. Det är sent september, det blåser och är kallt ute, havet är lite läskigt, grå himmel lovar inget soligt väder. På ena sidan viken sträcker sig en mörk tallskog och på andra glimtar det en silhuett av ett gammalt fyr. Som ni redan förstår Moko Maori är ingen mysdoft, rena rama vilda naturen och kalla pustar. Rå grönska och vassa stenar. Moko Maori är väldigt… organisk och mineralisk. Den är mystisk, otyglad och på något sätt primär. Den är ren och elegant, men samtidigt så känner jag en karaktär av stål i denna.

Jag kan tänka mig att precis som den maoriska krigsdansen Haka skrämmer bort fiender så kan Moko Maori ge oss mod under dessa dagar vi behöver det som mest.

Så är han, Moko Maori, Vindgudens Eols oäkta son från antipoderna.